Funderingarna om uppväxten/r.

Hur har vi det i våra familjekonstellationer och hur påverkar det oss som människor? När började man curla sina barn och vad betyder curla är det ett nytt ord för bortskämd unge? Vad händer med barn som aldrig blir curlade eller lite bortskämda?

Jag tillhör den där bortskämda ungen som var jobbig om jag inte fick som jag ville, fick ofta min vilja igenom. Min syster var en helt annan personlighet, hon kanske funderade på var den där lillasystern kom ifrån.

Min mor & jag….gick redan som 9 månaders baby. Enligt min mor föddes jag med “restless legs”

Var social i tidig ålder. Här står jag och väntar på att växeltanten ska börja prata med mig –Hallo hallo vart vill du bli kopplad?

Testade mina föräldrar från ” The beginning”. På den tiden jobbade min pappa på dagtid och pluggade på kvällstid, han förstod nog inte alltid hur jobbigt min mor hade det med mig emellanåt. Så kunde jag ju också linda min far runt lillfingret” hur lätt som helst, var pappas flicka. Han skrattade mycket åt mig eftersom jag charmade många och vågade mycket som pojkflicka. Jag tror att han kände igen sig i mig, även min far är en rastlös som person. Vi kunde smita iväg till Liseberg en vardagkväll bara för att jag vara sååååå uttråkad och tjatade på honom att vi skulle ut och åka bil och då hamnade vi helt plötsligt på nöjesfältet……vilken tur jag hade.

Här blir jag tröstad av mina föräldrar för att jag fått “fel julklapp” de gör allt för min gris. När jag väl fick min egna docka, började jag gilla min gris. Jag ville ju ha samma julklapp som storasyster!

Jag var enveten som den, kräsen med mat och livrädd för tand- och sjukvård. Medicin var livsfarligt att äta. Fick jag bara hålla igång och leka med mina kompisar, idrotta eller hälsa på någon på fika (så fort det blev tråkigt) så var jag glad!

Mitt konfirmationskort, 14 år och vuxen

Man kan ju tänka sig att den där lilla bortskämda ungen (jag) kommer att få det jobbigt när hon möter verkligheten men det hände något med mig som tidig tonåring. Jag ville vara fri, som 14-åring sa jag till min mamma; ”Du fattar ingenting av livet som jag gör, jag är ju vuxen”.

Jag ville verkligen bli vuxen snabbt och sköta mig själv.

Det jag har svårt för är auktoriteter och ”klapp på huvudet lilla gumman jargongen”

Det kanske kommer från min barndom, att jag blev jämlikt uppfostrad av min far –jag kunde ju göra allt som alla andra, tjej som kille.

 Är det något som gör mig irriterad med barn och vuxna är de som är kräsna med maten och jag vet att det inte är barnets fel men en vuxen som inte vågar ta del av livet goda……får mig att undra ;))

Jag kanske ser mig själv som barn och blir trött över mina föräldrars vägnar?

Det jag lovade mig själv var att aldrig tjata om mat. Mat, frukost, lunch och middag är trevliga dagliga händelser och man får prata vid middagsbordet. Jag minns att några av mina vänner tyckte det var lite udda att jag gav mina barn samma mat till dem som till oss. Var det extra kryddigt gryta tog jag deras portioner innan kryddningen så att de fortfarande åt samma som vi.

Charlie åt bl.a. som 1-åring svamp, peperoni (svaga), paprika och räkor som jag fick skala och knappt fick några själv.

 Alexandra som 6 åring på restaurang läser menyn.

Alexandra:       Vad betyder halstrad ?

Vi:                        Stekt

Alexandra:       Jag beställer halstrad lax

Servitören:      Tittar på oss för ett ok och frågar oss vilken dryck hon vill ha till maten

Alexandra:       Vilka såser kan man välja på till maten?

Servitören:      Tittar på oss först och ser helt förvånad ut eftersom vi inte ger honom någon respons blir han tvungen att prata med 6 åringen själv.

Vi såg hur förvånad han var men han lärde sig nog att visa respekt för alla gäster i fortsättningen. Han såg ju hur stolta och glada vi var över hennes krogvana. 

 

Ingen av barnen ville ha “happymeal”, de skulle vara samma goda som vi åt och “vuxenpizzor”. Jag är glad över att jag slapp återuppleva mig själv som barn och vara i mina föräldrars sits när jag bara ville ha godis, kaka & kaffesockermedmjölk eller pommes frites på släktträffarna i Finland. Tack mina ungar för att ni älskar mat! 

                         

Är du rädd för alla känslor du själv får för dina barn? Hur känns det i magen och i ens mors hjärta då barnet ditt är förbannad på dig, är väldigt ledsen när det känner sig orättvist behandlad eller när ditt barn har hjärtesorg första gången?

Jag minns när Alexandra hade hjärtesorg första gången då det var slut mellan henne och killen. Då försökte jag och min kompis Susse trösta henne men det gick ju inte. Vi båda satt i köket och pratade om våra egna minnen från den första kärleken, om hur tufft det kändes medans våra tårar rann. Vi tyckte så synd om henne och man är ju så rädd att de ska göra något dumt.

Som jag brukar säga, ”det är viktigt att ha tråkigt för att kunna ha kul” och det menar jag. Men även jag har curlat mina barn i olika situationer och många gånger har jag fått hålla mig för att låta mina barn vara förbannade på mig eller ledsna över någon. Man får bita sig i tungan. Man bär gärna sitt barns sorg. Mitt måtto har varit att de ska bli självständiga individer med gott självförtroende och tro på sig själva.

 

Fortfarande säger jag alltid ja, om jag kan, till mina barn. Det är en självklarhet för mig att hjälpa till och stötta. Men jag har fått kritik av dem då jag inte har hjälpt till ”för det borde jag ju fattat” eller en otydlig kommunikation oss emellan.

Tänkte ofta när barnen var små hur jag skulle klara av att inte oroa mig när de flyttade hemifrån men jag har förmågan att stänga av. Skulle jag fundera på vad som kan hända dem hade jag ju inte kunnat leva livet fullt ut. Hade JAG fått bestämma hade de flyttat hemifrån när de hade en stabil ekonomi men så tänker inte vi som unga, inte i denna familj i alla fall.

Fri uppfostran, vad är det, är det 3-4 åringar som bestämmer hemma, är uppkäftiga mot andra med noll erfarenhet av livet och aldrig får en tillsägning? Kan det vara de unga som jag har mött de senaste 15 åren på mitt kontor, som tror att hela världen cirkulerar kring dem och att hen har fått huvudrollen bland mina anställda?

Hissar alla ungar som ska ut “på grönbete, flaxa iväg, lämna sitt bo, ut på äventyr eller plugg….Ni är vår framtid!

Tacksam för mina föräldrar